"Jag kommer nog aldrig se mig som nån hjälte."

– Vi förstod att han var sjuk. Han hade mått dåligt ganska länge.

När Maximilian är 7 år börjar han få ont i magen. Han, en liten fotbollskille som alltid haft mycket energi, blir sakta men säkert tröttare och börjar också kräkas. Maximilians föräldrar Madeleine och Mattias förstår att något är riktigt fel.

Efter besök på vårdcentral, remisser, otaliga provtagningar och undersökningar får de till slut svaret: Maximilian har MDS, myelodysplastiskt syndrom. MDS är en sällsynt och allvarlig blodsjukdom där benmärgen slutar fungera som den ska. De friska blodcellerna blir färre, kroppen försvagas och infektionerna blir livsfarliga. I värsta fall kan sjukdomen utvecklas till leukemi.

Tidigt får Madeleine och Mattias veta att det som krävs för att Maximilian ska ha en chans att överleva är en stamcellstransplantation. Och nu går det snabbt - direkt börjar sökningen i Tobiasregistret efter en passande stamcellsgivare. Någon som matchar perfekt med just Maximilian.

– När man får höra att alla inte hittar en match, vilket är hans enda chans att bli frisk… Då blir man livrädd, säger Madeleine.

25-åriga Jens är ute på jobb i sin lastbil när telefonen ringer. Där och då får han veta att han, som stått med i registret i ett par år, har blivit matchad med en sjuk patient.

– Det var helt självklart att ställa upp. Ingen tvekan, säger Jens.

Jens bokas in för provtagning och hälsoundersökning. När han fått grönt ljus av läkare görs donationen på Huddinge sjukhus.

– Jag donerade via benmärgen, vilket är den ovanligare metoden. Det görs under narkos och är väl lite krångligare än att donera via blod, men när jag frågade läkaren vilket alternativ som var det bästa för patienten så var det via benmärg och då var det rätt självklart för mig att köra på det, säger Jens.

Sen går tiden. För Jens fortsätter vardagen som vanligt med jobb, hockey, samboliv och husdjur.

För Maximilian är det däremot en kamp att återhämta sig från transplantationen. Inget är som vanligt men sakta men säkert etablerar sig Jens blodstamceller i Maximilians kropp. Provresultaten ser bättre ut för varje vecka som går.

Det går inte att beskriva vad Jens betyder för oss. Han är vår hjälte. Han är skälet till att vårt barn lever.

Den som donerar stamceller vet aldrig innan vem patienten är. Men efter en tid kan sekretessen kring givare och patient hävas, om båda vill få kontakt med varandra. Lite mer än ett år efter donationen väljer både Jens och Maximilians familj att häva sekretessen för att få veta:

Vem är det som räddat vårt barns liv?
Vem är det som jag har hjälpt att överleva?

– Jag ville verkligen träffa den här lilla personen för att se att han mådde bra och kunde leka som andra barn, säger Jens.

I slutet av oktober 2024 träffas de för första gången. Maximilian och Jens kramas. Länge. Det är som att Maximilian inte riktigt kan släppa taget om Jens.

– Maximilian har varit väldigt medveten om den här resan och han förstod nog precis vad det var Jens hade gjort, säger Madeleine.

Idag är Maximilian frisk. Han går i skolan, spelar fotboll och har fått tillbaka den där glimten i ögat igen.

Innan han blev sjuk hade varken Madeleine eller Mattias hört talas om Tobiasregistret.

– Det är först när det blir ens egen verklighet som man förstår hur otroligt viktigt det är, att det finns människor som är beredda att ställa upp på det här sättet, säger Madeleine.

– Det går inte att beskriva vad Jens betyder för oss. Han är vår hjälte. Han är skälet till att vårt barn lever.

Nu är Jens en del av Maximilians liv. De ses med jämna mellanrum, senast när Maximilian fyllde 11. De har ett band emellan sig som aldrig kommer att försvinna.

– Jag är stolt över att jag gick med i Tobiasregistret och jag känner mig så lyckligt lottad över att ha fått lära känna fina och roliga Maximilian och hans underbara familj, säger Jens.