fbpx

"I veckan åker Eric med Felix Sandman till Melodifestivalen, något som inte hade varit möjligt utan en donator."

Denna vecka i januari 2020 åker jag till Melodifestivalen i Linköping med Felix Sandman. Men för sju år sen, vintern 2013, var Mello inte lika kul för min del. Jag jobbade då som marknadschef för skivbolaget Universals svenska avdelning. Redan innan Melodifestivalveckorna började hade jag fått mystiska ryggsmärtor och var tvungen att stå upp på ...


Denna vecka i januari 2020 åker jag till Melodifestivalen i Linköping med Felix Sandman. Men för sju år sen, vintern 2013, var Mello inte lika kul för min del. Jag jobbade då som marknadschef för skivbolaget Universals svenska avdelning. Redan innan Melodifestivalveckorna började hade jag fått mystiska ryggsmärtor och var tvungen att stå upp på olika möten. Trodde det var ett gammalt diskbråck, men jag blev lite misstänksam när jag knappt orkade cykla upp för backen längre på hemvägen från kontoret.
På tåget till deltävlingen i Karlskrona var jag tvungen att gå på toaletten 3-4 gånger i timmen. Kroppen kändes konstig, men det hela gick bra ändå och Yohio fick sitt stora genombrott som artist. Två veckor senare i Malmö blev det värre. Visserligen gick vår artist Ulrik Munther vidare till final, men ryggvärken blev allt mer outhärdlig, och jag kunde inte ens dricka ett glas champagne vid firandet efteråt. Något som aldrig hänt förut! Jag lämnade festen direkt och gick upp på rummet, men kunde bara sova tio minuter i taget på den enda plats där smärtorna gick över ibland, på det hårda badrumsgolvet.
Jag fattade nu att nåt var fel på allvar, och efter diverse undersökningar som inte ledde någon vart, konstaterade plötsligt en läkare på Karolinska att ”du har AML, akut leukemi”. Jag misstänkte redan innan att det var nåt åt det hållet, ändå var det ett besked som var ganska svårt att ta in. Men nu gick det undan, inom en timme var jag inlagd och den första omgången cellgifter förbereddes.
Akut Leukemi har ett snabbt förlopp och det blev några minst sagt jobbiga månader med många cellgiftskurer och strålning. Jag fick en otroligt bra vård, och läkarna var tydliga med allt. Till exempel att cellgifter och strålning i mitt fall inte var nån långsiktig lösning, mer ett sätt att vinna tid. Själv var jag just då mest orolig för att jag inte skulle få uppleva min sons femårsdag den sommaren.
Min enda möjlighet till nån längre överlevnad var att hitta en donator så jag kunde göra en stamcellstransplantation, annars skulle det vara kört för mig inom ett år. Sjukhuset letade ett par månader för att hitta en donator med så bra matchning som möjligt. Jag tyckte att det började dra ut på tiden, men till sist hittades en 22-årig tysk från Frankfurt som ansågs passa perfekt för mig. Det var sju år sen så jag brukar säga att jag numera är 29 år och håller på Tyskland i fotbolls-VM!
Det inträffade alla möjliga obehagliga incidenter och biverkningar under resans gång, och jag var nära döden vid flera tillfällen. Men stamcellerna visade sig fungera utmärkt till slut, och idag jobbar och lever jag precis som vanligt, ingen som helst skillnad mot innan jag fick cancer. Och jag ser fram emot min sons tolvårsdag i sommar!
Men om man inte hade hittat en donator så jag kunde få nya stamceller, så hade jag med 100% säkerhet legat på kyrkogården för många år sen. Så för mig känns det som att cirkeln på något sätt sluts på Melodifestivalen 2020, och den här gången tar jag champagneglaset utan tvekan, kan bli två till och med….

Eric Hasselqvist

Fler berättelser

Gå till alla berättelser

”Dela en livsviktig story”

Läs Dela en livsviktig storys berättelse.

”Ett svårt sjukt barn behövde hjälp. Och det var bara jag som kunde hjälpa.”

Läs Sannas berättelse.

”Jespers berättelse”

Läs Jesper Mattssons berättelse.

”Att möta den som räddat ens liv”

Läs Ellens berättelse.