"Martin fick möta sitt barnbarn"

Fram till sommaren 2008 levde jag ett rätt traditionellt liv där jobbet, att ha mål, prestera och vara duktig tog en stor plats i min vardag. Det var till och med kanske viktigare vad andra tyckte än vad jag själv egentligen hade för behov.


Några dagar innan sommarsemestern skulle starta fick jag vid en rutinkontroll för en infektion veta att jag måste läggas in för utredning. Jag hade så lågt blodvärde att de frågade hur jag lyckats ta mig till vårdcentralen. Inom 2 dygn låg jag på Karolinska i Solna med cellgifter i dropp efter diagnosen akut myeloisk leukemi. En ofattbar stor smäll med en chock som släppte först efter ett par månader. Då startade jag på eget initiativ en intensiv kristerapi hos en psykoyntesterapeut som jag har mycket att tacka för det liv jag lever idag. Efter 5 + 4 cellgiftsbehandlingar under ca 9 mån ansågs jag ha blivit av med sjukdomen.

Några månader senare upptäcktes att den inte var helt borta. Nu var läget ännu värre och jag genomgick ytterligare ännu starkare cellgiftsbehandlingar i nov 2009. Fick den starkaste cellgiftsbehandlingen som fanns för att göra slut på mitt eget immunförsvar en gång för alla. Man sa att jag bedömdes ha förutsättningar att klar den, vilket tydligen inte alla gjorde. Jag minns hur jag levde som in en dimma där jag genom ett slags chocktillstånd inte hade förmåga att greppa att jag kanske inte skulle överleva.

Det var sen, liggandes på isolering både en overklig och fantastisk upplevelse att få ta emot stamceller från en ung tysk donator. Jag minns när de berättade att stamcellerna anlänt till Karolinska. Då grät jag stort.

Tänk att det fanns någon där ute i världen som var tillräckligt lik mig i antal avseenden som ville ge mig en chans till fortsatt liv. Bara att skriva om det får mig att känna igen känslan så väl. Jag var totalt utelämnad och begreppet ”surrender” fick en verklig innebörd för mig.

Efter att de nya stamcellerna börjat rota sig efter ca 3 veckor började en lång, lång, mödosam, smärtsam och på många sätt omvälvande tid för mig. Starka mediciner, jobbiga biverkningar och kraftiga reaktioner i kroppen till följd av den stora omställningen min kropp skulle göra. Att på något vis bli pånyttfödd igen. Jag var länge svag både fysiskt och mentalt. Gick till och från med en depression som tyvärr inte sjukvården hade något utarbetat stöd för. Min egen terapeut, mina barn, min syster och några mycket få nära personer utgjorde det stöd som nog gjorde att jag klarade av resan.

I november 2010, ett år efter transplantationen, vänder mitt liv när jag tillsammans med min yngsta dotter gör en resa till New York. Där föds ny kraft och en känsla av att det nu startar det om på riktigt. Väl tillbaka på Arlanda möts vi av min äldsta dotter som säger: ”Pappa, du ska bli morfar”, då storgråter jag av lycka.

Lycka över att ha fått chansen att vara med om så mycket mer i detta liv. Hon påminner mig om vad hon sa till mig precis innan transplantationen. ”-Pappa du ska överleva för du ska träffa ditt barnbarn”. Det blev Tindra mitt underbara 2.5-åriga barnbarn. Hon påminner mig om att vara här och nu, att med spontanitet upptäcka nya saker i livet och att våga ta för sig av de möjligheter man möter. Jag tänker därför ofta med stor tacksamhet på min tyska donator som genom sin generösa handling gett så många så mycket mer att tacka för.

Och på något sätt är vi nästan jämngamla Tindra och jag. Hon 2.5 och jag 4 år som pånyttfödd.

Fler berättelser

Gå till alla berättelser

”Jespers berättelse”

Läs Jesper Mattssons berättelse.

”Att möta den som räddat ens liv”

Läs Ellens berättelse.

”Oliver, en riktig kämpe!”

Läs Oliver Mattssons berättelse.

”Markus Kirsten en potentiell livräddare”

Läs Markus Kirstens berättelse.