"Jag skulle få chansen att rädda ett ungt liv."

I november 2015 kom ett samtal till mig om att jag eventuellt kunde vara en match till en person som behövde min hjälp och mina stamceller. Fick frågan ifall jag var intresserad av att gå vidare för att se ifall jag var kompatibel. Några dagar senare åkte jag upp till blodgivarcentralen i Borås där blod skulle tas för att göra ytterligare tester.


Några veckor senare kom ytterligare ett samtal där jag fick reda på att jag var en match. Jag fick även där frågan om jag ville fortsätta eller hoppa av. Jag hade alltid ett val. För mig var det ingen tvekan om saken och jag ville göra allt för att förhoppningsvis rädda ett liv.

En dag i januari tog jag tåget upp till Stockholm och Karolinska för att göra en rad med tester, röntgen osv för att säkerhetsställa att jag var fullt frisk. Jag fick även här otroligt mycket information av både läkare och undersköterskor som svarade på alla frågor jag kunde tänkas ha. Fick även reda på att det fanns två olika sätt att donera på. Antingen att man låg i en slags maskin som tog mitt blod, tog ut det som behövdes och sen skickade tillbaka blodet i min kropp. Eller att man sövdes och att de tog stamceller direkt från benmärgen. De berättade att när det gällde att donera till ett barn så önskades det sistnämnda alternativet helst. Vilket det i mitt fall var.

Jag skulle få chansen att rädda ett ungt liv.

Bara några dagar efter mitt besök i Stockholm fick jag reda på att jag var fullt frisk och att mottagaren valt att gå vidare med mig och önskade min hjälp. Jag åkte återigen upp till blodcentralen i Borås för att tappa blod till mig själv som jag skulle få tillbaka efter att donationen var klar.

I slutet på februari åkte jag upp till Stockholm och det var dags för donation. Jag hade fått en tid tidigt på morgonen dagen efter min ankomst. Träffade läkare och undersköterskor som gav mig information och såg till att jag hade det bra.

Vaknade upp på dagen D, hungrig som tusan då jag skulle vara fastande eftersom jag skulle sövas. Även här frågade de att jag ville genomföra donationen. Jag var aldrig tvingad utan hade alltid ett val. Vilket för mig var en självklarhet. Jag hade ju chansen att rädda ett liv.

Vaknade upp några timmar senare på uppvaket. Smärtan var inte ens i närheten av vad jag hade förväntat mig utan var mest stel och lite orörlig. Efter ett par timmar fick jag åka upp till mitt rum och fick äntligen lite mat i magen. Mådde som sagt bättre än förväntat och bad om att få åka hem samma dag. Detta må ha varit lite dumt när jag tänker på det såhär i efterhand då smärtan blev mer påtaglig då jag rört på mig, tagit mig till tåget för att åka Stockholm-Borås, samtidigt som smärtlindringen släppte.

Dagarna efter donationen gick bra, sålänge jag låg still. När jag varit uppe och rört mig för mycket fick jag ont, men inget som inte gick att ta sig igenom. Då jag har ett aktivt jobb var jag hemma en vecka efter donationen för att vila upp mig ordentligt.

Fler berättelser

Gå till alla berättelser

"Första försöket med mina egna stamceller gav inte riktigt det resultat som förväntades. Nästa steg var att finna en donator."

Läs Jims berättelse.

"Hur jag räddade någons liv."

Läs Erics berättelse.

"Jag är så glad att få skriva detta"

Läs Josefinas berättelse.

"Det känns bra att hjälpa"

Läs Cecilias berättelse.