"Hur jag räddade någons liv."

Eller snarare: "Hur jag räddade någons liv och förbättrade mitt eget".


När jag skriver detta är det ett år sedan jag anmälde mig till Tobias Registret. Det är ett svenskt register för att människor med exempelvis leukemi ska kunna hitta en frisk donator med samma vävnadstyp. Att ha matchande vävnadstyp är extremt ovanligt och registret kom till efter att Tobias, 17 år, dog trots ett intensivt sökande över hela världen efter någon med samma typ.

För några månader sedan fick jag ett brev där det framgick att jag kunde vara en potentiell givare till någon som behövde benmärg. Efter ytterligare kontroller visade det sig att jag helt riktigt var en bra matchning till den person som nu var sjuk. Det fanns då möjligheten att välja mellan två sorters givning, antingen genom hormonbehandling som driver ut benmärgen i blodet eller genom operation där man tar benmärgen ur höftbenet. Jag valde operation. Efter många fler kontroller, blodprover och autologa blodgivningar så fick jag genomgå operationen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Dagen efter skrevs jag ut, veckan ut var jag tjänstledig och för resten av mitt liv lever jag med vetskapen om att jag förmodligen räddat en annan människas liv.

Under återhämtningstiden efter operationen var jag stel och behövde hjälp av min flickvän för att knyta skorna. Jag hade däremot inte ont och behövde inte ta en enda värktablett utöver de som gavs i förberedande syfte precis innan operationen.

Kring operationen fick jag många frågor kring varför jag gjorde det. Just uppmärksamheten skulle nästan kunna vara skäl nog till att göra det. Jag har fått trevligt bemötande och värmande kommentarer från i stort sett alla jag möter. Den verkliga orsaken är dock glädjen i att kunna rädda någons liv. Det är en helt fantastisk känsla som fått mig gråta flera gånger efter operationen. Det har gett mitt eget liv en större mening än tidigare.

Jag förstår självklart att många tvekar till att lägga ner tid och eventuell smärta på att donera benmärg, men jag kan lova att det är något som man inte ångrar. Det är lätt att underskatta den egna glädjen i altruistiska handlingar.

Sprid även gärna ordet! Själv anmälde mig efter att jag sett ett inlägg om registret på Facebook.

Fler berättelser

Gå till alla berättelser

”Jespers berättelse”

Läs Jesper Mattssons berättelse.

”Att möta den som räddat ens liv”

Läs Ellens berättelse.

”Oliver, en riktig kämpe!”

Läs Oliver Mattssons berättelse.

”Markus Kirsten en potentiell livräddare”

Läs Markus Kirstens berättelse.