"Första försöket med mina egna stamceller gav inte riktigt det resultat som förväntades. Nästa steg var att finna en donator."

23 februari 2010 kom beskedet: en tumör har upptäckts i ryggen.


Men min historia började långt innan, för de senaste två åren hade jag levt med smärtor i ländryggen. De strålade ner i ena benet, men var inte värre än att jag kunde hantera vardagen. Jag sökte vård för detta vid flera tillfällen, men blev hemskickad med smärtlindring och vila som behandling. Trodde själv att jag drabbats av diskbråck…

Efter några turer in och ut på vårdcentral och sjukhus blev jag skickad på en MRT-röntgen. Telefonen ringde på eftermiddagen samma dag.  Kvinnan i andra sidan telefon bad mig komma in nästkommande morgon för en ny röntgen, eftersom man upptäckt något och behövde fler bilder.

Nu gick det undan. Det tog inte många dagar innan en kallelse från onkologen trillade ner i brevlådan, och efter åtskilliga blodprov, benmärgsprov, biopsier, PET-röntgen m.m. konstaterades det att jag hade drabbats av ett aggressivt lymfom, mer specifikt “diffust storcelligt B-cells lymfom”. Lymfomet hade spridit sig till ett flertal ställen i kroppen. Det positiva var att det gick att behandla. Jag fick under flera månaders tid bl.a. cellgiftsbehandling. Behandlingarna fungerade, men inte tillräckligt bra för att ta bort alla cancerceller, och vid den här tidpunkten började man tänka på transplantation.

Första försöket med mina egna stamceller gav inte riktigt det resultat som förväntades. Nästa steg var att finna en donator. I Sverige fanns det tre potentiella donatorer, men ingen av dessa var med full matchning. De hade kanske kunnat fungera som en sista utväg. Men plötsligt hände det, en donator i Tyskland visade sig vara en fullträff.  Transplantationen skedde den 22 februari 2011, ganska precis ett år efter jag fått veta att jag hade cancer.

Jag bestämde mig tidigt efter sjukdomsbeskedet att det fanns två vägar att gå; Det första alternativet var att “ge upp” och vänta på att sjukdomen skulle ta mitt liv. Eller alternativ två, att helt enkelt acceptera läget och göra det bästa av situationen.  Jag valde det sistnämnda. Min inställning var alltid och är fortfarande att “även om jag inte vinner matchen så vill jag göra en bra match”.

Idag är mitt liv mer eller mindre åter till det “normala”. Prover och röntgen visar att jag i skrivande stund inte har någon cancer kvar i kroppen. Detta hade inte varit möjligt om inte donationsregister som Tobiasregistret hade funnits. Det hade heller inte varit möjligt utan den tyska donatorn som gav mig en chans att leva. Det finns inga ord som kan beskriva den här personens handling. Och det mest fantastiska är att du som läser den här texten också kan rädda liv genom att anmäla dig till Tobiasregistret.

Jag vill även passa på att tacka min fru, min familj och mina vänner och kollegor för allt stöd. Det är tack vare er jag orkade kämpa mig igenom de tyngre dagarna.

Må bäst!

/ Jim Kaarnavuo, ambulanssjukskötare

Fler berättelser

Gå till alla berättelser

"Hur jag räddade någons liv."

Läs Erics berättelse.

"Jag är så glad att få skriva detta"

Läs Josefinas berättelse.

"Jag skulle få chansen att rädda ett ungt liv."

Läs Thereses berättelse.

"Det känns bra att hjälpa"

Läs Cecilias berättelse.