"Ett svårt sjukt barn behövde hjälp. Och det var bara jag som kunde hjälpa."

Redan vid först provtagningen fick jag veta att det handlade om ett barn. En svårt sjuk pojke. Man hade provat allt och nu var en blodstamcellstransplantation enda hoppet. Vid en sökning i världens blodstamcellsregister hittade de mig. Det kändes fantastiskt! Särskilt med tanke på att väldigt många, var tredje patient, aldrig hittar en givare.


Det var i april som jag blev kontaktad av Tobiasregistret. De bad mig lämna blod vid närmaste Blodcentral för analys av min vävnadstyp. Den matchade perfekt. Helt galet! Mina blodstamceller skulle kunna rädda livet på en pojke. Ändå avbröts donationen plötsligt. Det var blandade känslor. Hade pojken klarat sig ändå? Var han för sjuk för en transplantation? Eller var det för sent?

I juli blev jag kontaktad igen. Donationen skulle återupptas och de ville ”skörda” inom sex veckor. Jag bjöds ner till hematologen i Lund för undersökning. De kontrollerade allt, ändå tog besöket inte mer än en förmiddag. Allt var förberett i detalj; prover, samtal med sköterskor och läkare. Jag fick massor av information och svar på alla mina frågor. Och så fick jag veta ännu mer om den sjuka pojken. Att han bodde i USA och vägde ungefär lika mycket som jag. Kanske var han i tonåren?

När det handlar om ett barn är chansen att en transplantation lyckas lite större om stamcellerna har hämtats ur höftkammen, istället för direkt ur blodet, berättade läkarna. Men de var noga med att det var jag som bestämde hur det skulle gå till. Jag tvekade inte en sekund. En människa mådde jättedålig. Jag var frisk och kunde hjälpa. Och det ville jag göra på det sätt som var bäst för pojken.

Kvällen innan operationen återvände jag till Lund tillsammans med min pojkvän. Både han, mina föräldrar och många vänner var först oroliga. Varför riskerade jag en operation? För en människa jag inte ens kände? De trodde att det var en mycket större grej än det var. Men jag visst ju, och de förstod så småningom. Det var inget stort ingrepp – men jag kunde rädda en annan människas liv.

Det är som att vara blodgivare, fast ännu viktigare den dag det gäller. Det blev så tydligt när vi kom till sjukhuset. Här träffade vi andra donatorer. Men också patienter som väntade eller hade tagit emot blodstamceller från givare över hela världen; Sverige, Tyskland, USA. Att höra deras historier var starkt och gjorde det svårt att sova. Inte för att jag var orolig, utan förväntansfull. Nu ville jag bara få det gjort och kunna säga att nu, nu är mina blodstamceller på väg över Atlanten.

Klockan 8 var jag på plats i operationssalen. Jag sövdes några timmar och vaknade, helt utan smärtor. Jag var bara dåsig efter narkosen. När jag fått tillbaka blodet jag hade lämnat innan ingreppet kände jag mig piggare. Mina värden kontrollerades och när de var i balans kunde vi åka hem.

Idag syns bara en liten prick på huden där de gick in och hämtade benmärg. Det är nästan svårt att förstå. Efter två veckor ringde Tobiasregistret och påminde mig. ”Tänk vad du har gjort för en pojke. Du har gett en hel familj nytt hopp.” Det är känslosamt när jag tänker på det. Det finns förstås inga garantier, men jag gjorde vad jag kunde. Idag är mina föräldrar stolta och många vänner har anmält sig till Tobiasregistret. Framför allt är alla nyfikna på hur det har gått för pojken. Efter sex månader kan jag höra av mig och få veta. Det längtar jag efter. Hoppas.

Till sist vill jag bara säga att Tobiasregistret gör ett otroligt viktigt arbete. Vem som helst kan bli sjuk och att få stamceller kan vara ens sista chans för att överleva. Kanske är det just DU som är den enda matchningen till en svårt sjuk människa nästa gång. Gå in på www.tobiasregistret.se och läs mer!

 

Fler berättelser

Gå till alla berättelser

”Jespers berättelse”

Läs Jesper Mattssons berättelse.

”Att möta den som räddat ens liv”

Läs Ellens berättelse.

”Markus Kirsten en potentiell livräddare”

Läs Markus Kirstens berättelse.

”Enda chansen till räddning var en stamcellstransplantation”

Läs Elliots berättelse.