"Enda chansen till räddning var en stamcellstransplantation"

När Elliot föddes var vi alla överlyckliga, speciellt storasyster Alicia! Som hon hade längtat!


När Elliot föddes var vi alla överlyckliga, speciellt storasyster Alicia! Som hon hade längtat! Men rätt så snart märkte vi att något inte stod rätt till. Elliot var väldigt missnöjd, hade svullen mage och fick blödningar under huden när han skrek. Efter månader med provtagningar och ultraljud fick vi till sist det bekräftat efter ett benmärgsprov; vår lilla bebis led av en ovanlig form av benmärgscancer, leukemi. Hela världen rasade den där dagen innan nyårsafton 2014. Läkarna förklarade att för Elliots typ av cancer hjälpte varken cellgifter eller strålning. Enda chans till räddning var om han fick en stamcellstransplantation. Man testade först Alicia för att se om hon matchade, men det gjorde hon inte. Då började sökandet, både i internationella register och i Tobiasregistret. Det var en lång och ångestfylld väntan för hela familjen. Tänk om man inte skulle hitta en matchning?

Jag kommer aldrig att glömma det där telefonsamtalet! Vi har en matchning till Elliot! En svensk man i 30-årsåldern. En man i vår ålder som är villig att hjälpa! Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det, vilken lycka. Nu kunde vi äntligen börja planera för transplantationen på riktigt. Kanske skulle vi få ha kvar vår Elliot!

Nästan sex månader efter diagnosen lades Elliot in på barnsjukhuset i Lund för att genomgå sin stamcellstransplantation. Vid det här laget var vi väl hemmastadda på avdelningen, vi hade varit där minst en gång i veckan sedan Elliot var fyra månader gammal. Transplantationen var väldigt odramatisk, Elliot satt i sin vagn och lekte och sov sedan middag, helt ovetandes om att det var just detta som skulle rädda hans liv. Två timmar senare var det över och vi kunde bara vänta och hoppas att Elliots kropp skulle ta till sig de nya cellerna. Hela sommaren var vi inlagda, först helt isolerade men i takt med att Elliot började producera donatorceller fick vi lov att röra oss lite på avdelningen och även ta korta promenader utomhus. Efter två månader fick vi komma hem, fortfarande med vissa restriktioner. Vägen därefter har inte varit spikrak, Elliot har varit illa däran många gånger, på grund av att de nya cellerna inte känt igen hans kropp, sk GvHd.

Under hela vår resa har jag känt en stark längtan efter att få tacka donatorn. Vem var han, den här unga killen som gett oss hoppet åter? Av en ren slump hittade jag honom via Facebook i ett inlägg där han beskrev hur han donerat celler via Tobiasregistret och hoppades att det hade gått bra för mottagaren. Jag och min man kastade allt vi hade i händerna och skrev till honom. Meddelandet vi fick tillbaka ger mig fortfarande gåshud; mannen på andra sidan skärmen hade gått hela sommaren och undrat hur det gått för det lilla barnet han hade donerat celler till.

Idag är Elliot en pigg och busig treåring med mycket egen vilja. Han har bara positiva känslor inför sjukhuset. Vi har även kontakt med donatorn Henrik som idag är en självklar del av vårt liv. Vi känner en enorm tacksamhet, inte bara gentemot Henrik, men även till Tobiasregistret och all personal på barnonkologen i Lund. De är riktiga hjältar!

Jag tycker att alla som kan ska anmäla sig till Tobiasregistret. Stamceller är en av de få delar av din kropp som du kan donera medan du själv får leva vidare. Det är ju helt fantastiskt!

 

Camilla Lantz, Mamma till Elliot

Fler berättelser

Gå till alla berättelser

”Markus Kirsten en potentiell livräddare”

Läs Markus Kirstens berättelse.

”Första försöket med mina egna stamceller gav inte riktigt det resultat som förväntades. Nästa steg var att finna en donator.”

Läs Jims berättelse.

”Hur jag räddade någons liv.”

Läs Erics berättelse.

”Jag är så glad att få skriva detta”

Läs Josefinas berättelse.